När man blir så rädd att man känner att man måste sluta andas för att kunna lyssna ordentlig. Och det enda man hör är pulsen som dånar.
När man på bråkdelen av en sekund hinner tänka hur många tankar som helst.
Å när man känner hur hjärtat börjar slå normal igen när man väl förstått hur det ligger till.
Då har man iallafall jag blivit ordentligt skrämd.
När jag kom innanför dörren nu ikväll, mötte jag alla tre katterna där. Den minste försökte dessutom ta sej ut.
Jag hinner bara ta av mej jackan, ställa ner väskan å ta två steg in i hallen så hör jag att det ringer en signal, en av de normal ringsignaler som typ alla iPhones har.
Men bara en signal hörs sen blir det tyst.
Mitt hjärta stannande.
Ljudet kom från ovanvåningen.
Min första tanke är att nån är där uppe å att dennes telefon råkat ringa men att dom tryckte av.
Nästa sekund ser jag att katterna, speciellt Tus som i vanliga fall reagerar på allt som inte är normalt med att springa å gömma sej, sitter helt cool lugnt.
Sedan ser jag ett par av Stefans skor å hinner tänka att han kanske e hemma, jag ropar därför "Hallå" å jag blir plötsligt medveten om att jag måste va helt skadad som ropar så ifall det faktiskt är nån här.
Därför blir min nästa tanke att jag kanske måste ut från huset. Men fan katterna då, jag kan ju inte lämnad dom.
Inser igen att dom faktiskt beter dej precis som vanligt.
Ringer Stefan, som har rast på jobbet, å undrar om han vet nått eller kan hjälpa mej på nått sätt. Efter ett tag kommer han på att han å Jonken har testat Face-Time, å att ringsignalen av nån anledning kommit från iPaden som står i sovrummet.
Alltså herre jävlar, helt sjukt!!
Men så är det alltså här ute på landet, eller här hos mej iallafall ;)
Jag ska iallafall inte titta på min zombie serie nu.
Sov gott alla :)
